Det var väldigt svårt

att komma till ro igår kväll. Jag låg hela tiden och väntade på att hjärtat skulle rusa iväg. Det har alltid varit värst när jag gått och lagt mig och jag kom på mig själv med att ligga och känna efter hela tiden hur hjärtat slog. Men när jag väl kom till ro har det varit väldigt skönt att sova i min egen säng i natt.

Joakim stannade hemma tills barnen kommit i väg med sin skolbuss för även om jag är hemma är jag långt ifrån återställd. 

Jag får inte göra någonting. Jag får varken diska, dammsuga eller städa och det kan jag väl leva med.

Värre är att jag får inte gå i trappor (barnen bor på ovanvåningen) jag får inte träna (fast om sanningen ska fram är jag inte värst sugen på det heller) och jag ska helst bara vara så stilla som möjligt. Det är ju med andra ord tur att jag ligger bra på det i min tripp till Haparanda - det lär nämligen inte bli så många steg de närmaste veckorna. 

I går envisades jag med att jag skulle följa med och hämta Alice på fritids. Det gick sådär. Det är väl några 100 meter från parkeringen till fritids och halvvägs dit skakade jag i hela kroppen. Det slutade med att Joakim fick hämta bilen och köra in på skolgården för att hämta mig. Jag var sen ganska tagen resten av kvällen så något vidare kalas för Alice blev det inte. Men lite mys orkade jag med.

Jag har väl inget större val än att inse att jag faktisk inte är någon Superwoman - hur gärna jag än vill tro det. Jag får nog - i alla fall de närmsta veckorna -  bli lite duktigare på att ta emot all hjälp jag kan få så jag ska börja träna redan nu i form av att ge er en fredagsfräckis á lá Gina!

Kalle och Per var på väg till Stockholm från Göteborg då Kalle blev akut kissnödig. De stannade vid en skogsdunge och gick in där för att uträtta sina behov. Plötsligt bet en huggorm Kalle i de ädlare delarna!

"AJ!" skrek han.

"Vad är det som händer?" undrade Per förskräckt.

" En huggorm bet mej i snoppen! Vad skall vi göra? Hjälp!" skrek Kalle i panik.

Per fann sig snabbt, tog upp sin mobil och ringde sjukvårdsupplysningen:

"Min kompis har blivit biten av en huggorm, vad skall jag göra?" skrek han i luren.

"Du måste suga ut giftet, annars kommer din vän att dö!" informerade damen i luren.

Per avlsutade samtalet, vände sig mot Kalle och sa:

"Jag är ledsen Kalle, men du kommer att dö!"

Så mycket var den vänskapen värd!

Er vänskap däremot går det inte att sätta ett pris på. Jag kommer aldrig att kunna gengälda all den kärlek och allt det stöd ni gett mig under de senaste två veckorna. Om jag någon gång kommer över en större summa pengar så lovar jag att bjuda på världens största bloggfest!

OJ vad roligt vi ska ha då!!