Med livet som insats

Vi var på Tosselilla igår. Biljetterna inköptes redan i början på sommaren för visst måste den bli minst EN fin dag på semester så att vi kan åka. Och visst blev det många fina dagar vår första semestervecka - problemet var bara att sambon låg och yrade med 40 graders feber.... Han erbjöd sig dock att preparera sig med ett gäng Alvedon och ta med ett megaparaply som han kunde sitta under för att undvika solen. Gulligt erbjudande men inte så frestande.

Resten av semesterns oplanerade dagar försvann i ett regnhav och plötsligt blev det sista helgen innan jobbstart. Allra sista dagen var inget alternativ - den är reserverad för att frossa i lite fanvadsemesternvarkortjagvillintebörjajobbaredankänslor - så igår blev dagen då det fick hända.

Bland det första vi gjorde var att åka Ville Mus. För er som har varit på Tosselilla - ni vet vilken jag menar va?? För er andra -den ser ut ungefär såhär:

Sambon åker som bekant inte karuseller utan jag och barnen trycker in oss i en vagn. De två stora ville egentligen åka ensamma i en vagn men lillasyster protesterade högljutt mot att åka själv med mamma. När vi kommer till andra uppförsbacken så stannar fanskapet!! Vi ser hur en vagn längre ner oxå stannar och hur personal tar sig upp till dem med hjälp av stegar. Snabbt och lätt klättrar mina lägre stående medpassagerare ut ur sin vagn och ner i friheten...

Vi då?? Hallå!! Hur hade ni tänkt att vi skulle komma ner?? Jag ser framför mig hur jag försöker övertala minsta att klättra nerför en stege från typ 20 meters höjd.... Eller för den delen - övertala mig själv...

En kille tar sig upp till oss och förklarar att vi inte behöver vara nervösa. Detta händer alltid när det blåser. Alltid när det blåser??? Stäng ner skiten när det blåser då!! Och förresten blåser det inte idag, det är full storm. Typ. Han ser att barnen (läs jag) är nervösa och tillägger att det händer bara med de blåa vagnarna. Barnen (läs jag igen) blir genast mycket lugnare - vi sitter i en RÖD vagn.

Mitt ögonmått är inte det bästa men visst ser det ut som att det är ungefär 20 meter ner till marken??

Efter ca 10 minuter får de igång musen igen och jag försöker att inte visa barnen hur j***a rädd jag faktiskt är. Vid varje sväng ser jag för mitt inre hur vår röda vagn fortsätter rakt fram men jag tjoar lite och tycker att OJ vad roligt vi har...

Vi avstod från fler åkturer med Ville och höll oss på marken resten av dagen. Ja förutom när vi prövade klätterväggen men det är en annan femma. Då har man ju en säkerhetslina!!