Döm inte hunden efter håren...

Jag träffar hundratals personer varje dag och jag är ganska bra på att stoppa in dem i de olika kundkategorierna som finns.

De rika -  är för det mesta ganska lätta att identifiera när de glider in och köper lite oxfilé, handskalade räkor och löjrom från Kalix till fredagsmyset med samma lätthet som en annan köper en påse chips och en flaska cola!

De snorkiga - i denna kategori återfinns oftast kvinnor men det händer att även männen hamnar här. Den här typen av kund tycker att det är under deras värdighet att hälsa på en kassörska och tror definitivt inte att att hon/han har något känsloliv och än mindre något innanför pannbenet!

De snygga - behöver jag säga något mer?? Skönt att ha något att vila ögonen på ibland.. Se men inte röra!

De gulliga - här är ju de flesta barn självskrivna kandidater men det händer att även äldre gubbar och gummor får vara med. Speciellt tänker jag då på det äldre paret som ofta är och handlar som är så otroligt gulliga både mot oss och mot varandra!

De trevliga - finns det faktiskt ganska gott om eftersom jag är ganska generös i mina bedömningar. Här hamnar alla som hälsar med någorlunda inlevelse, alla som behandlar mig som en männsika -  inte som en robot eller en lägre stående art och definitivt alla som önskar mig en trevlig dag!

De alldagliga - dessa personer gör inte så mycket väsen av sig. De kan i stort sett komma tillbaka en minut senare och då har jag redan glömt hur de såg ut. När jag ser något kvarglömt i min kassa brukar jag försöka hinna ikapp kunden för att överlämna varan men det är inte alltid så lätt när jag har glömt om kunden var ung/gammal - kvinna/man - tjock/smal!

Ibalnd händer det att jag gör felbedömningar, t ex när det visar sig att den gamla farbrorn var en riktig snuskgubbe som var ful i munnen och dessutom närgången. Eller när den snygga killen inte ens kan klämma fram ett "Hej" och genast blir förpassad till de snorkigas skara. En kvinna som ofta är och handlar utstrålar något som säger "Fy fan vad jag är rik!!" Jag kan inte riktigt sätta fingret på vad det är men oj vad jag blev förvånad när jag fick reda på att hon lever på existensminimum.

Det händer ibland att felbedömningarna lutar åt det positiva hållet. Som när den unga killen med långt, stripigt hår och piercing i hela ansiktet visade sig vara en supergullig kille som - utan att någon bad honom - hjälpte den rullstolsburna äldre damen att packa ner sina varor! Eller som när den alldagliga killen kostar på sig ett leende och plötsligt blir något att vila ögonen på!

Detta är något jag verkligen går igång på! Jag tycker det är jättehäftigt varje gång någon kliver utanför boxen som de är helt ovetande om att jag stoppat in dem i! Jag blir gärna överbevisad - helst åt det positiva hållet!!

Susan Boyle - bästa exemplet någonsin på att man aldrig ska döma hunden efter håren!!