Alla vi som gillar Maria

fredag 14 augusti 2015

London del 3 - Vilse i pannkakan

På söndagen stod Madame Tussauds på schemat och vi gick upp extra tidigt för att hänga på låset och på så sätt slippa de värsta köerna. Vår plan lyckades  - vi behövde endast köa cirkus 15 minuter och väl inne var det fritt fram att bara mingla med alla kändisar!!






Du kanske tror att du lägger märke till en viss skillnad på vilka stjärnor jag ville bli fotad med och vilka Julia ville fotad med men det är bara inbillning från din sida. Skulle jag fastnat på 90-talet?!? Skulle inte tro det va?!?

Efter avklarat kändismingel var det dags att återvända till Oxford Street. Jag påpekade för Julia att detta var sista dagen som gick åt till shopping så hon fick välja ut vilka butiker hon helst ville gå in i. Vi hade papper och penna med oss så samtidigt som vi betade av de sista butikerna på vänster sida om gatan skrev jag ner namnen på de butiker som skulle klaras av på höger. När vi äntligen kom till slutet av gatan gick vi således över på andra sidan gatan för att arbeta oss tillbaka.
Jag var vid detta laget sjuuuukt trött på att shoppa och strök gladeligen butik efter butik så fort vi lämnat dem. När det bara var fyra butiker kvar på listan var jag så taggad på att det skulle ta slut att jag strök över Bershka så fort vi klev innanför dörren. Jag insåg att detta var ännu en affär med hög hip-hop-musik och trumpna biträden så jag frågade Julia om det var OK att jag gick i förväg till en souvenirbutik lite längre bort för att köpa en t-shirt till Pontus. Hon lovade att hon inte skulle lämna butiken och jag gick lättad ut på trottoaren.

På väg tillbaka tog jag upp lappen för att kolla vilken butik jag hade lämnat min 14-åriga dotter i. Vi hade ju de två senaste dagarna besökt kanske 100 butiker och för mig såg de flesta likadana ut.
En titt på lappen informerade mig om att det var Mango jag skulle gå in i. Jag gick en vända på första våningen utan att hitta henne. Jag tog trappan upp på andra våningen utan att hitta henne. Jag tog ännu en trappa upp till tredje våningen bara för att konstatera att hon inte var där heller. Jag återvände till första våningen och gjorde om hela proceduren igen med den skillnaden att jag gick in och kallade på henne utanför provrummen utan att få svar.

När jag för tredje gången återvände till markplan för att börja om igen började jag få lite ont i magen. En titt i min handväska bekräftade det jag redan visste - hennes mobiltelefon låg där eftersom hennes små skinnshorts inte hade några fickor.

När jag för fjärde gången återvände ner frågade vakten som stod i dörren om jag letade efter någon. Jag bekräftade att min dotter var försvunnen och han kallade genast på sin kollega i sin walkie-talkie. De förhörde sig på hur hon såg ut och började leta genom affären även de. Vid detta laget var jag ganska upprörd så jag gick ut på trottoaren för att ta en nypa luft. När jag tittar på affären bredvid - Bershka - slår det an en sträng i mig och jag går in där för att titta efter Julia. Kanske var det där jag lämnade henne tänkte jag när jag letade genom första och andra våningen utan en skymt av hennes nya Obey-keps. På väg ut igen så jag att det även fanns en bottenvåning och det första jag ser när jag kommer ner för trappan är Julia som sitter och provar skor. Jag blir så lättad när jag ser henne att jag brister ut i gråt. Hon tittar lite generat på mig och undrar vad som hänt. Nog för att hon tyckte det var länge sen vi sågs - typ 45 minuter - men att gråta var väl lite att ta i?!?
Jag hasplade hulkande ur mig vad som hänt och kände mig som en idiot som inte kom ihåg vilken affär jag lämnat min dotter i. Allt för att jag var så ivrig att stryka ännu en affär från listan (och för att jag tydligen inte har så många hjärnceller....)

När vi kom in på Mango mötte vi såklart först den ena vakten som sken upp när han såg att jag hittat min "försvunna" dotter. Han kom fram till oss och innan jag ens hade hunnit öppna munnen gav han Julia ett långt förmaningstal om att hon inte fick skrämma sin mamma på det viset och att det inte alls var snällt av henne att lämna affären trots att vi kommit överens om att hon skulle stanna. Han spatserade vidare innan jag fått förklara hur det egentligen låg till och sekunden därpå kom den andra vakten fram och höll ungefär samma förmaningstal till min nu ganska generade dotter. Jag fick inte en syl i vädret men upplyste i alla fall hans ryggtavla när även han ilade vidare att "It was kind of my fault....."

De två sista butikerna klarades av utan några som helst problem men vi lyckades att råka ut för ännu incident på hemvägen. Den tror jag dock att ni inte orkar läsa om idag så den sparar jag till i morgon!


13 kommentarer:

  1. Vilka snyggingar ni träffade :)

    SvaraRadera

  2. Åh har de tagit in ET också? Ja det är många nya stjärnor sedan jag var där men det är också länge sedan, på 80-talet.

    Kan tänka mig att du var skräckslagen innan dottern hittades, å ingen mobil det måste man alltid ha när man är ute så där... Men dottern hade en rolig stund med att prova skor. :-)

    Solig fredagskram ♥

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja det hade inte gått någon direkt nöd på henne men hon undrade ju såklart var jag tog vägen!

      Radera
  3. Jo jag ville veta nu. Jag sitter här och skrattar, men hade definitivt inte gjort det i dina kläder för paniken känns igenom texten. Det är så himla lätt att det blir så när det man närmar sig de sista timmarna och börjar släppa lite på allt.
    Nej nej. Jag hade inga som helst åsikter om vem du ville dregla bredvid. Jag tänkte inte alls på vilka snygga brudar som jag velat sitta nära. :) Okej då. Lite tänkte jag på det.
    Kul resa ni verkar ha gjort ihop, ni två. Härligt minne i framtiden. Kram Bosse

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det blir absolut ett minne för resten av livet. Och vissa saker kommer jag att etsa sg kvar mer än andra...

      Radera
  4. Ler åt era olika val av kändisar att posera med :)
    Otäckt att tro sig ha tappat bort sitt barn (avsett ålder) - en som det är väldigt lätt att förstå :/ Sådan himla tur att det gick bra. Att tonårsbarnen tycker man är pinsam, ja, det får man ju leva med oavsett om man gråter offentligt i en affär i London eller inte ;) En dag minns hon det där och blir istället rörd. :)
    Önskar dig en fin helg!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Vissa av "mina" kändisar visste hon inte ens vilka de var!

      Radera
  5. Spännande resa! Tur att det ordnade sej/EvaH

    SvaraRadera
    Svar
    1. Eller hur?!?
      Tycker du att jag har skött mig med bloggandet under semestern då?!? ;-)

      Radera
    2. Absolut, Maria! Guldstjärna! :o) /EvaH

      Radera
  6. Kändismingel är inte fy skam ;-)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Nej det är det verkligen inte!!

      Radera

Känn dig fri att hålla med eller att tycka annorlunda - det går bra vilket som!! Det viktiga är att du lämnar en kommentar som speglar vad DU tycker och tänker! Det går alldeles utmärkt att lämna en kommentar fast du inte har en egen blogg eller ett Googlekonto!

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...